Skyltarna vid ledkorsningen vid Orrkojan 1960.
Naturreservat, leder och kojor
Stigar, spänger mm
Både på den ekonomiska kartan från 1951 som visas på historiksidan och den karta från 1956 som föreningen först använde så gick stigarna redan då där vi är vana. De bör varit spängade på ungefär samma ställen som nu men med runda små trädstammar ihopsatta, ej plankor som idag. Det var Stockholsm stads idrottsförvaltning som skötte stigarna och spängerna och skötte detta enligt utsago väl.
Hur lederna var märkta är oklart, och hur det förhåller sig med de orange trekanterna som kan ses på träd här och där är också oklart. Typiska äldre skyltar syns ovan. Åtminstone 1993 var dessa utbytta mot den typ vi är vana se och 1993 fanns också den anslagstavla vid ladans ände vid Paradiset som byttes ut 2011.
I föreningens arkiv nämns Sörmlandsleden första gången på årsmötet 27 maj 1970 med att ''Eva Johansson och Dennis Nordlund informerade om Sörmlandsleden och berättade om en första vandring på leden''.
Den 2 juni 1973 invigdes den del av Sörmlandsleden som går förbi torpet. (Dagen innan hade hela leden högtidligen invigts vid Ånhammar i Sörmland.) Till invigningen kom grupper vandrande från Handen och från Lida och det bjöds på kaffe med dopp efter det att Huddinge fritidsnämnds ordförande hade invigningstalat.
1992 upptäckte två arkeologer en mängd flintskärvor som indikerar en stenåldersboplats vid början av backen i stigen som går från raststugan till Trehörningen. Denna är nu försedd med en skylt som berättar om platsen och "hur det var".
Anläggningar i skogen
KlagomurenÅr 1822 köpte Otto Julius Hagelstam Lissma gård av Karl XIV Johan. Hagelstam var en mycket aktiv man som bl a medverkade i utvecklingen av det svenska jordbruket. Snart efter köpet kartlade han sjösystemen i närområdet och närliggande socknar. Syftet var att anlägga ett gemensamt transportsystem via sjöar och grävda kanaler för att föra jordbruksprodukter och timmer till Stockholm. Det var inne med kanaler vid denna tid, bl a var Göta kanal under byggnad. Det tänkta systemet började vid det som nu kallas Klagomuren. Tanken var att vattnet, som normalt rinner åt både Öran och Trehörningen, skulle ledas mot Trehörningen och vidare mot det tänkta kanalsystemet. Detta ledde till omfattande protester från dem som inte längre fick något vatten. Hela kanalidén stoppades också, bl a genom benäget bistånd från ”Årsta-frun” Märta Helen Renstierna. Klagomuren finns kvar, men är nedtagen så pass att vatten kan passera. Tornen vid tornbergetVid Tornberget fanns två torn. Ett utkikstorn av trä på själva Tornberget och ett luftövervakningstorn av stål strax nordväst om detta. 1964 omtalas utkikstornet på Tornberget som i stort behov av upprustning. Samma trätorn nämns också i februari 1981. I slutet av 1981 rivs både trätornet och luftförsvarstornet av F 18. Orrkojan och UgglekojanIdrottsstyrelsen uppförde 1959 det "pörte" som sedan länge kallas Orrkojan, dess tak byttes 1973. 1989 nämns den som i mycket dåligt skick, läckande tak etc. Flera år innan det på nytt uppfördes 2008-2009 var det gamla stängt som ohälsosamt på grund av mögel. Omkring 2014 togs sedan den "nya" Orrkojan, då dess placering störde djurlivet.
Samelägret, vars historia beskrivs på annan sida byggdes upp i en första omgång 1955. En andra byggomgång på gick något år runt 1970. 1994 röjdes området upp. Kvar från den tiden är Ugglekojan, som syns på bilden till vänster, och som var en förrådsbod i samelägret |
 Foto: Birgitta Kaving Klagomuren.
|
Gubbarna i skogen, 1993-2009
|
Hans Lundgren kom efter sin pensionering 1993 att spendera mycket av sin nya fria tid vid Paradiset och inledde en period när ”Gubbarna i skogen” aktivt arbetade med att göra i ordning leder mm i reservatet. Hans hade sedan barnsben rört sig ute i naturen och sedan mitten av 1950-talet ute vid Paradiset. Med bas i Friluftsfrämjandet kom Hans att under många år prägla arbetet, först utanför styrelsen men med aktivt stöd av Mats Gullberg, sedan i styrelsen och mellan 2003 och 2006 som ordförande. Hans inledde med att etablera utmärkta kontakter med Huddinge kommun (Lars Heins, då nytillträdd chef) och Stockholms stads fritidsförvaltning. Redan från 1994 hade Hans utverkat ett bidrag från Stockholm på 35 000 kronor årligen för att ge nödvändiga ekonomiska resurser till föreningen att aktivt iordningställa reservatet. Efter att också bjudit ut och förevisat Paradiset för nyckelpolitiker från Huddinge kommun så blev det dessutom 15 000 kronor årligen från Huddinge. Hans drog sedan igång ett ett projekt där ALU bidrog med fyra personer, däribland Leif Cantanius som fortfaraden är aktiv i föreningen. Arbete pågick i ett halvår med start i 13 december 1993. Leif som kom någon vecka före de andra blev av Hasse anvisad att såga upp och hugga upp de många träd Hasse strax innan tagit ner från ängen. Arbetet handlade sedan om att lägga om alla spänger på Samelingan från torpet via Långsjön till Orrkojan, att bygga vindskydd vid Samelägret (nytt) och Långsjön, reperara Uggle- och Orrkojan, samt att rensa upp resterna i Samelägret och begrava dem i en grop som redan fanns där. Spängerna bestod av lagda träd, inte plankor, som höggs på platsen. Redskap var främst motorsågar. Leif minns att de ofta i den tidiga snörika vintern åt middag vid Samelägret och att de då fick en nötskrika att äta ur handen på dem. Under denna tid och framåt var det också andra aktiva. Med från början var var Bengt Sjöstöm, Sven Isaksson, Per Persson, Ragnar Eriksson och Elis Svensson. 1997 anslöt Olle Petterson till föreningen och blev snart en nyckelperson i arbetet i skogen. Förutom det som nämnts så byggdes spängerna i surmarkerna söder om Orrkojan på vägen till Tornberget och söder om Tornberget. Stigen till Bruket las ut och de söder om Långsjön. Källor/litteratur:
|
|
